Tankar och känslor
Den här bloggen kommer alltså enbart handla om den här stora resan som jag nu har påbörjat, och alla känslor, tankar och allt som kommer med detta.
Många tror/tycker att vi tjockisar gör den här operationen för att få en "quick fix" - att vi slipper jobba nåt själva utan får det fixat bara... Det är inte riktigt så nej.. Jag gör inte det här för att "bli smal och snygg".. jag gör det främst för hälsans skull, jag vet att jag kommer få följdsjukdomar och det kan gå riktigt illa om jag inte gör något åt det! Jag gör det även för mina barns skull. För att de ska få ha en mamma som ORKAR leka med dem, som VILL följa med på aktiviteter och för att inte de ska ta efter samma mat och motionsvanor som mig!
Jag ser detta som en nystart. Jag börjar om helt från början. Jag kommer vara tvungen att bli av med mitt sockerberoende - vilket kommer bli ett helvete! Speciellt för alla runt omkring ;-)
Jag har ingen aning om vad jag kommer kunna äta efteråt, om det överhuvudtaget går bra! Men det måste jag tro, och planera efter. Jag måste göra det här - för att överleva! För mig är inte mat viktigt, jag äter för att jag måste och sällan för att jag är sugen. Det är sockret som är boven här hemma och framför allt läsk. Men just nu känns det bara SKÖNT att fr.o.m. måndag är det helt slut! BORT med det gamla livet. Jag kommer inte att sakna det!
Jag är inte speciellt orolig. Jag funderar mest på hur det kommer bli medan jag dricker sopporna..vilket humör kommer jag vara på (knappast bra :-P ) och efteråt - kommer exvis huden att hinna med eller kommer det se för jävligt ut? Återstår att se..
Människor runt omkring mig är mer oroliga än vad jag är... visst, jag har sett både de det gått väldigt bra för och de som det verkligen inte gått bra för.. så jag är medveten om att det är stora risker! Men jag måste ta dem. Jag tror fullt och fast på att det kommer att gå bra!
Än är det nog lite overkligt. Ska jag verkligen få hjälp ut ur det här skalet som varit min kropp i så många år. Jag kan inte ens föreställa mig som mer normalviktig.. kanske når jag inte ens dit, men mindre kommer jag ju att bli.. mitt mål är absolut inte smal. Jag vill gärna ha lite former kvar, men på en mer normal nivå.
Skräckblandad förtjusning :)
Många tror/tycker att vi tjockisar gör den här operationen för att få en "quick fix" - att vi slipper jobba nåt själva utan får det fixat bara... Det är inte riktigt så nej.. Jag gör inte det här för att "bli smal och snygg".. jag gör det främst för hälsans skull, jag vet att jag kommer få följdsjukdomar och det kan gå riktigt illa om jag inte gör något åt det! Jag gör det även för mina barns skull. För att de ska få ha en mamma som ORKAR leka med dem, som VILL följa med på aktiviteter och för att inte de ska ta efter samma mat och motionsvanor som mig!
Jag ser detta som en nystart. Jag börjar om helt från början. Jag kommer vara tvungen att bli av med mitt sockerberoende - vilket kommer bli ett helvete! Speciellt för alla runt omkring ;-)
Jag har ingen aning om vad jag kommer kunna äta efteråt, om det överhuvudtaget går bra! Men det måste jag tro, och planera efter. Jag måste göra det här - för att överleva! För mig är inte mat viktigt, jag äter för att jag måste och sällan för att jag är sugen. Det är sockret som är boven här hemma och framför allt läsk. Men just nu känns det bara SKÖNT att fr.o.m. måndag är det helt slut! BORT med det gamla livet. Jag kommer inte att sakna det!
Jag är inte speciellt orolig. Jag funderar mest på hur det kommer bli medan jag dricker sopporna..vilket humör kommer jag vara på (knappast bra :-P ) och efteråt - kommer exvis huden att hinna med eller kommer det se för jävligt ut? Återstår att se..
Människor runt omkring mig är mer oroliga än vad jag är... visst, jag har sett både de det gått väldigt bra för och de som det verkligen inte gått bra för.. så jag är medveten om att det är stora risker! Men jag måste ta dem. Jag tror fullt och fast på att det kommer att gå bra!
Än är det nog lite overkligt. Ska jag verkligen få hjälp ut ur det här skalet som varit min kropp i så många år. Jag kan inte ens föreställa mig som mer normalviktig.. kanske når jag inte ens dit, men mindre kommer jag ju att bli.. mitt mål är absolut inte smal. Jag vill gärna ha lite former kvar, men på en mer normal nivå.
Skräckblandad förtjusning :)
Kommentarer
Trackback
